Det är så mitt humör pendlar nu, hela tiden, upp eller ner. Känner mig glad i ena stunden och ledsen i nästa. Vill ha saker att göra hela tiden för att jag ska slippa tänka och fundera, städar här hemma nästan varje dag bara för att göra något.
De känns åt helvete med allt, och så har jag ju känt länge nu. Skulle bara vilja vara barn igen, för då behövde man inte tänka och känna jobbiga saker. De finns de människor som går igenom ett helt liv utan några motgångar, och så finns de de personer som alltid stöter på motgångar. En motgång gör en väll bara starkare, men hur då? Jag har aldrig känt mig stark? Jag kan tänka mig att jag inte är den lättaste personen att leva med, tar lång tid innan jag släpper in någon. Jag tror även att jag dras till fel människor, de som ser mig som en person att ha roligt med. Men jag tror inte att du menade att ha roligt me mig, eller uttnytja mig i tre år. De känns lite väl sjukt, men varför blev det som de blev? Varför ringer du inte ens upp mig och förklara för mig hur du tänkte och varför du höll på som du gjorde? hur ska jag göra med allt,? alla mina saker som är där ute, ska jag åka ut och fixa iordning min del, så får du göra resten? så behöver vi ju faktist inte träffas nån mer gång. Jag känner mig helt förvirrad. var det de du ville kanske att jag skulle hata dig?, för att göra de lättare för dig? Jag hatar de här så sjukt mkt..
/H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar